Känslor
Som jag sa tidigare så har den här veckan varit den jobbigaste i mitt liv och en stor prövning! Både som mamma, som sambo/flickvän och som människa över huvud taget! Man hittar nya styrkor och nya svagheter hos sig själv som man aldrig behövt använda sig av tidigare...
Jag har innan det här trott att jag har känt mig själv bra och att jag har vetat vilken typ av människa jag är. Men när man hamnar i en sådan här situation förändras bilden av sig själv och livet får en helt ny mening.
Jag var stark och kände att jag kunde hantera situationen de första dagarna även om jag varje kväll somnade med en oro och en rädsla. Rädsla att tappa kontrollen och att se sitt barn kämpa utan att kunna hjälpa till.
På onsdag natten hände just detta. Noel blev riktigt dålig och det fanns inget jag kunde göra. Att känna sig så maktlös är nog den värsta känslan. Att bara stå bredvid och titta på när ens lilla son får slangar nerstoppade i näsan samtidigt som maskinerna piper och han skriker hysteriskt gör att man blir rent ut sagt skräckslagen. Ändå försökte jag fortfarande hålla mig lugn och fast tårarna brände bakom ägonlocken höll jag tårarna tillbaka!
Jag gjorde det för Noels skull. Jag ville att han skulle känna sin mammas lugn. Jag var i det här läget villig att göra vad som helst för den här lilla pojken som låg och kämpade så mycket!
Samtidigt som man var livrädd och förvirrad själv var man tvungen att ringa sina nära och kära och försöka berätta om läget. Det var först då jag förstod vad som hade hänt! Och det var först när Linus kom som allt brast! Jag grät och grät.. Tårarna bara sprutade och jag all smärta försvann på något sätt. Min trygghet hade kommit och jag behövde inte kämpa och gå igenom det här själv! <3
Jag var orolig för Noel och jag saknade Vincent!
Som mamma tar man fram krafter man inte vet att man har när man föder fram barnen, samma krafter har man nog på något sätt i alla jobbiga situationer under barnens uppväxt. Det jobbiga var att jag fick plocka fram mina bara 6 veckor efter förlossningen. Det är orättvist! Ett barn som bara levt i 6 veckor ska inte behöva genomgå något sådant. Men han är och kommer alltid att vara en liten kämpe!
Vid sådana här stunder är jag fruktansvärt tacksam över min familj och alla fina vänner som ställer upp, stöttar och bryr sig!
Ni har hjälpt oss mer än ni anar! Tack!
Noel har efter den här veckan blivit en egen liten individ med en enorm vilja och med en livsglädje som lyst igenom all sjukdom.. Det är fantastiskt att man kan älska någon efter så här kort tid!
Mina barn är mitt allt och efter den här veckan kan jag utan att tveka säga att jag inte skulle tveka en sekund, jag skulle kunna dö för mina barn! <3
Jag har börjat se livet lite annorlunda efter det här! Ta vara på varje sekund och var rädd om era nära och kära.. Så tänker jag leva i fortsättningen.
Godnatt på er!
